Ont i hjärtat

Jag var ute och lekte med min dotter idag. mötte ett par föräldrar som var ute med sina barn, en pojke och en flicka (tvillingar) som är lika gamla som Alida, alltså 2 år. Flickan sätter sig på en cykel, en liten barncykel men ändock för stor för henne. hon ramlar av och slår sig, varpå mamman bemöter detta med att skälla ut henne för att hon satte sig på en för stor cykel. när flickan inte slutar gråta börjar pappan skälla på henne för att hon gråter "Det blir för fan inget bättre av!"
Jag står bredvid med en klump i halsen. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Hela mitt inre är i uppror för i min värld beter man sig inte så mot barn, och man ställer definitivt inte så höga krav på ett barn på drygt två år. Men var går gränsen? Är det jag som är radikal i MIN uppfostran? Var går gränsen egentligen för när det bara är synen på uppfostran som skiljer sig åt, och när barn riskerar att fara illa?

Kommentarer
Postat av: Magnus K

Det du berättar om är väl typiska drag hos en patriarkalisk familj? Att skrika, gorma och moralisera över känslor känns för oss som en svunnen tid. I praktiken finns det mycket kvar att göra.
Kram!

2007-04-16 @ 23:11:25
URL: http://magnuskrusell.blogg.se/
Postat av: Ricky...

Dessa tendenser finns hos två av våra grannhushåll, den ensamma mamman som beter sig likadant är således....Matriarkalisk....

2007-04-19 @ 20:06:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0