SusieQ

I min glada ungdom spenderade jag ofta fredagkvällarna tillsammans med min mor och far framför Så ska det låta. Jag tyckte att det var hejdlöst roligt och jag var grym på att komma på låtarna, min ringa ålder till trots. Så med vissheten om att På spåret är till ända för den här säsongen tänkte jag försöka väcka liv i mina slumrande musiktalanger ikväll, men ack så besviken jag blev.
Måste de sjunga så förbannat mycket? Vid varje litet "du" eller "om" eller "och" eller "till" så ska det sjungas 27 verser och 39 refränger. Helst ska man upp och dansa lite med, gärna ge Peter Settman en tungkyss, sen kanske det blir tal om att välja en ny siffra, om människorna nån gång slutar att fnittra över sin egen förträfflighet. De har helt skalat bort tävlingsmomentet och tjusningen med att försöka lista ut vilken låt det handlar om. Artisterna vill bara sno åt sig så mycket sångtid som möjligt för att kanske, kanske få sälja en platta till. Som aftonens stora drul, Chris Lind eller nåt liknande. Han är Big in Japan. Grattis Chris.

Förklara för mig varför en hel del barnboksförfattare skriver sina böcker på samma sätt som barn pratar? Jag tycker att det är konstigt. Just nu läser vi en bok om kvällarna som heter Ingrid har plåster. Där finns meningar som "Ingrid har aj", "Ontet inte ont längre", "Också ett på kinden", "Ingrids fingrar friska". Varför skriver man så? Man kan inte HA aj. Det finns inget som heter ontet. Och det heter Ingrids fingrar ÄR friska.
När vi ligger i sängen om kvällarna och läser så är det en mysig stund mellan mor och dotter. Men läsning är också utvecklande för barnen. De övar språkförståelse, lär sig att lyssna och att fantisera. De ser också den text som man läser för dem. Min dotter lägger sig också vinn om att lära sig orden i böckerna utantill. Vore det då inte lämpligt att böckerna skrivs, om än anpassat för barn, på ett korrekt språk?
Det enda skäl som jag har funnit för att dem gör på detta sättet (för det är fler böcker än den om Ingrid och plåstren som skrivs så här) är för att dem vill skapa utrymme för den som utövar högläsning att själv lägga till och dra ifrån i berättelsen och därmed skapa en egenhändig dynamik i sagan. Jag vet inte om det är så, jag vet bara att jag inte vill befästa bebisspråk hos min dotter...

16 tvättmaskiner har vi i vår tvättstuga. Det betyder att åtta personer kan tvätta samtidigt. Sen blir matematiken konstig.
Fyra torkskåp. Det räcker inte till åtta personer.
Fem torktumlare. Det räcker inte heller till åtta personer. Särskilt inte som varenda drul i tvättstugan norpar fler torktumlare än de får ha.
Men samtidigt är det ganska mysigt att se alla människor som kommer kånkandes på sina blå Ikeakassar fyllda med tvätt, svärandes över att det är så erbarmligt krångligt att ta sig in genom dörrarna, svära lite till över avsaknaden av torkmöjligheter, sen nynnar man en trudelutt, promenerar runt de små tvättmaskinsöarna, viker och manglar... Jag gillar att tvätta. Hade jag bara varit lite mer på hugget idag så att jag fått mig en torktumlare hade de fyra tvättimmarna varit snudd på perfekta...

Hundar kan man träna i lydnad, inte barn. Vem sjutton vill ha ett barn som lyder?

Jag ska citera en man som jämförde Gud och oss människor med föräldrar och barn. Fritt men inte fel översatt låter det så här när denne man skall tillrättavisa ett olydigt barn:

Pappan: Vem är jag?
Barnet: Du är min pappa.
Pappan: Och hur känner jag för dig?
Barnet: Du älskar mig.
Pappan: Så vad ska du göra?
Barnet: Jag ska lyda.

Jag skulle vilja byta ut ordet lyda mot ordet lyssna. Barn som lär sig att lyda lär sig inte att tänka själva. Barn som däremot får lära sig att lyssna och ta till sig de argument som framförs lär sig att fatta ett självständigt beslut. Min önskan som förälder är att min dotter ska växa upp och bli en trygg, självständig kvinna som vågar stå för sin åsikt och det hon tror på. Jag tror inte att denna önskan är unik. Trots detta så ser vi något helt annat i de trender som just nu florerar inom barnuppfostran. Supernanny har satt sitt avtryck i de flesta hem, och även i föräldrautbildning. Det ska vara time-out och skamvrå, belöningssystem och bestraffningssystem. Allt med syftet att få barnen att lyda. Supernanny brukar visserligen lägga till att efter straffet så måste föräldrarna vara glada. Vad i hela fridens namn har de att vara glada för? De har kränkt sitt barn och fört det ännu en liten bit mot att bli en vuxen individ som inte ifrågasätter det andra människor säger till dem.

Min dotter är fantastiskt duktig på att få sin vilja igenom och det är jag stolt över. Hon argumenterar, förhandlar och vrider på perspektiven. De gånger hon lyckas övertyga mig gör vi som hon har föreslagit. Andra gånger får jag försöka övertyga henne. Lyckas jag inte med det så blir det som jag säger ändå. Baserat på det nyss sagda borde föräldrars behov av att demonstrera sin makt vara minimalt. Men icke, barn ska lyda - likt hundar på dressyrkurs.