Lydnad
Hundar kan man träna i lydnad, inte barn. Vem sjutton vill ha ett barn som lyder?
Jag ska citera en man som jämförde Gud och oss människor med föräldrar och barn. Fritt men inte fel översatt låter det så här när denne man skall tillrättavisa ett olydigt barn:
Pappan: Vem är jag?
Barnet: Du är min pappa.
Pappan: Och hur känner jag för dig?
Barnet: Du älskar mig.
Pappan: Så vad ska du göra?
Barnet: Jag ska lyda.
Jag skulle vilja byta ut ordet lyda mot ordet lyssna. Barn som lär sig att lyda lär sig inte att tänka själva. Barn som däremot får lära sig att lyssna och ta till sig de argument som framförs lär sig att fatta ett självständigt beslut. Min önskan som förälder är att min dotter ska växa upp och bli en trygg, självständig kvinna som vågar stå för sin åsikt och det hon tror på. Jag tror inte att denna önskan är unik. Trots detta så ser vi något helt annat i de trender som just nu florerar inom barnuppfostran. Supernanny har satt sitt avtryck i de flesta hem, och även i föräldrautbildning. Det ska vara time-out och skamvrå, belöningssystem och bestraffningssystem. Allt med syftet att få barnen att lyda. Supernanny brukar visserligen lägga till att efter straffet så måste föräldrarna vara glada. Vad i hela fridens namn har de att vara glada för? De har kränkt sitt barn och fört det ännu en liten bit mot att bli en vuxen individ som inte ifrågasätter det andra människor säger till dem.
Min dotter är fantastiskt duktig på att få sin vilja igenom och det är jag stolt över. Hon argumenterar, förhandlar och vrider på perspektiven. De gånger hon lyckas övertyga mig gör vi som hon har föreslagit. Andra gånger får jag försöka övertyga henne. Lyckas jag inte med det så blir det som jag säger ändå. Baserat på det nyss sagda borde föräldrars behov av att demonstrera sin makt vara minimalt. Men icke, barn ska lyda - likt hundar på dressyrkurs.
