Nytta och nöje
Jahaja, vad har hänt sen sist?
- Jag klarade den mycket besynnerliga tentan i Grannskapsarbete, vilket är helt obegripligt men väldigt tillfredsställande.
- Jag har varit i Malmö och frågat finniga gymnasieungdomar vad dem vill göra med sina liv och försökt att övertyga dem om att Högskolan i Kalmar är rätt väg att gå.
- Jag har adventspyntat till förbannelse. Välkomna in i mitt röda kök! Men just nu är det faktiskt ganska fint och mysigt. Ska njuta av det i några dagar till, sedan kommer den lilla marodören hem och häller ut potpurrin på golvet och spelar kula med hasselnötterna. Fast det är för all del också mysigt :-)
- Jag har träffat en gammal god vän som jag inte sett på över tre år och i samband med det blivit bjuden på mumsig libanesisk mat.
Nu: ska jag betala räkningar. Tillbaka till verkligheten således...
Bonk!
När jag kommer in för att trösta, ca 4,3 sekunder efter det lilla bonket, har hon redan somnat om i en liten hög på golvet. Så trött vill jag också vara.
Fy fablano
Vad ska man göra?
I tjugo minuter låg jag och andades in genom näsan och ut genom munnen och så upprepade jag det i huvudet för att inga andra tankar skulle få plats. Men nää, uppenbarligen...
Räkna får?
Jag klev upp och åt en banan och drack ett glas mjölk, det ska visst vara bra? Snus? Mindre bra gissar jag, så jag hoppar det.
Kanske ska krypa ner hos dottern och gosa lite. Men hon pussas ju så fasligt när hon sover och då kan jag inte andas. Jag har hört att det är bra att andas, så...
Vad jag väl för all del kan konstatera med stor säkerhet är att jag inte lär somna så länge jag sitter här. Back to bed
En envis rackare
Så här i sena timmen tänkte jag dock att jag skulle tolka det lite mer symboliskt. Ett ensamt ljus i världen som kämpar mot orättvisor och felvinklingar. Det är mörkt runt omkring, men den ensamma kämpar vidare och
Ahh fan med...nu slocknade det sista aset också. Nu går jag och lägger mig.
Vilken dag...
Det började med att jag inte kunde somna igår kväll. Låg och vred och vände på mig fram till klockan två. Men när jag väl somnat började lilltösen stöka och böka i sängen. Hon hade blivit krasslig på dagis så jag fick hämta hem henne lite tidigare, kanske var det det som spökade. Tösabiten somnade väl till ordentligt runt kockan fyra, bara för att vakna med ett ryck vid halv sju - Mamma, jag är hungrig! Okej, jag kravlar mig upp och brer en smörgås, säger åt tösen att hon får äta den i sängen för jag bara måste få lägga ner huvudet ett par minuter till. Älsklingen smaskar i sig sin macka och lägger sig sedan ner och somnar om! Thank you Lord! Vi vaknade inte förrän vid klockan nio dock, vilket innebar lite problem då jag sedan ett dygn tillbaka är billös. Vi skulle alltså med en buss från Ikea vid klockan halv elva för att åka till Färjestaden, då min mor skulle vara barnvakt så att jag inte skulle missa hela dagen i skolan. Till Ikea skulle det då cyklas. Morgonbestyren flyter väl på hyfsat smärtfritt men jag var tvungen att ringa farbror Doktorn, som skulle ringa upp lite senare. Självfallet ringer han när jag precis har fått Alida att inse att det är dags att ta på sig overallen. Okej, samtalet är över, vi klär på oss och går ner till cykeln. Men innan vi kan cykla till bussen måste vi åka förbi affären. Jag hade nämligen bara en femhundring hemma och dessa brukar inte uppskattas av busschaufförer. Så, bort till affären, plocka ungen av cykeln, handla för 5,50, plocka på ungen på cykeln. Inser att jag glömt cykellåset i cykelförrådet, så tillbaka hem och hämta det. Iväg som ett skott mot Ikea, trampar som ett djur för att hinna. Väl framme där visar det sig att vi har ganska gott om tid. Hinner pusta i två minuter. Över till Öland. Mor lagar mat. Får då ett meddelande om att vi börjar eftermiddagspasset vid 12.45 istället för 13.00 så det blir till att kasta i sig maten. Sen en överläggning om vilken bil jag ska låna in till stan. Måste ha en med dragkrok så att jag kan ta med mig cykeln över i eftermiddag för det var lite grejer att fixa på den som pappas verktyg är bra till. Bara en av föräldrarnas bilar har dragkrok. Pappa vill inte ta "finbilen" till jobbet, han vill ha den gamla. Den gamla är den med dragkrok. Syrran har dragkrok på sin bil. Kommer fram till att jag lånar syrrans bil, syrran lånar mammas bil, pappa tar den gamla skroten. Iväg iväg. Landar på skolan tre minuter innan vi börjar. Hinner köpa en kopp kaffe, sen...får jag vila. Kaffe, snus och en saggig föreläsare var precis vad jag behövde i det ögonblicket.
Klockan tre är det slut i skolan. Ilar vidare till Coop för att passa på att handla medan jag har bil. Hittar mycket och billigt toalettpapper, gör mina kloka investeringar. Åker hem snabbt som en iller. Jag ska nämligen vara på dagis för utvecklingssamtal klockan 16. Kånkar upp mina 48 toarullar och diverse annat. Rusar till bilen igen. Landar på dagis en minut i fyra. Sedan får jag ägna en halvtimme åt min favoritsysselsättning - prata om min dotter. Hon är en tuff ledargestalt som är rädd för flygplan och clowner var väl kontentan av det hela. När jag kliver utanför dörren ringer mor - Köp med dej några wienerbröd! Okej, upp till Berga, handla på kondis, in i bilen igen, ut till Ikea för att häkta på cykeln. Inser att jag inte har nåt att spänna fast cykeln med. Rotar i syrrans bagage där hundarna brukar bo. Hittar nån konstig mojäng - ett rep med två gummibajskorvar på (okej, det kanske skulle föreställa vanliga korvar, men det gick inte att se i mörkret) Så susar jag över bron igen, lite lätt nojig att cykel och bajskorvar ska ramla av. På plats på ön smäcker jag i mig ett par wienerbröd, sedan ut i garaget och mecka med cykeln. Skruv, skruv, mutter, mutter, muttel... Klart! När vi ska packa in oss i bilen igen för att få skjuts tillbaka till Kalmar inser vi att i tumultet med bilbyten så har barnstolen åkt med en av dem andra bilarna. Mamma far in i huset igen och Alida får åka till Kalmar, via Algutsrum, på en Tempurkudde. Ergonomiskt i rumphänseende kanske.
Väl hemma trycker vi oss lite kvällsmat, kryper ner i sängen, bara för att inse att det är en sån där kväll... Lilla tösen vägrar sova. Vi läser, stökar och bökar, dricker vatten, byter kuddar. efter en timme sover hon. Jag pustar, går ut och gör en kopp te, eller nej, det hann jag ju inte! Hon vaknar igen, vill inte sova säger hon. Jag säger att vi visst ska sova. 45 minuter till, sedan sover hon gott, och nu har jag inte hört nåt mer.
Får min kopp te, min kvällssnus, sätter mig här och återger spektaklet och inser att jag tvingar mig själv att återuppleva denna kaotiska dag - och pulsen är nu uppe i 150 igen. Suck.
Min dotter har slutat säga nej!
- Du måste ha overallen på dig när du går ut.
- Nähedu!
- Du får äta upp din smörgås innan du tar en clementin.
- Nähedu!
- Nu är det dags att komma upp ur badkaret.
- Nähedu!
Hon kan det omvända också:
- Du får inte hälla ut spannet med vatten på golvet.
- Johodu!
Vad ska man säga... Jag tycker att det är fullkomligt lysande!
Ameh!
Våld är inte ett legitimt arbetsredskap
Jag är inte dummare än att jag inser att inom behandlingsarbete och liknande uppstår det ibland situationer som är så farliga för klient eller personal att handgripligheter är snudd på oundvikliga. Men visst måste de fysiska tillgreppen vara en sista utväg? Visst måste hoten komma långt ner på "redskapslistan"?
Idag har jag mött en föreläsare som under tre timmar delgav oss historier om hur han löst kniviga situationer på en före detta arbetsplats genom att använda sig av hot och våld. Det är möjligt att dessa situationer inte kunde lösas på annat sätt än de beskrivna, även om jag tvivlar på det. Jag anser dock att om han ska "packa vår ryggsäck" med redskap inför framtida arbete, bör det vara andra tillvägagångssätt som lärs ut. Jag vill inte ha skönmålade beskrivningar av våldssituationer inom behandlingsarbete som ger en bild av att detta är ett legitimt sätt att arbeta och att ungdomarna uppskattar det.
"Det är skillnad på att aga och att aga i uppfostrande syfte"
Även om vår föreläsare tycker på detta vis, så säger svensk lagstiftning något helt annat: Aga är aga och det är inte tillåtet. Tyvärr är det andra saker som lärs ut vid en svensk högskola år 2007.
Jag blandar och ger
- Låten Columbus (från Kents nya skiva) måste vara en av de bästa svenska låtarna som gjorts.
- Fotbollsgalan i måndags var trevlig men innehöll inte så många överraskningar. Det jag tar med mig från timmarna framför teven är att Bengt Andersson (IFK Göteborgs målvakt) är på tårna. Killen/mannen/gubben är så full, så full. Hysteriskt roligt. Tyvärr vet jag inte hur man lägger in ett youtubeklipp sådär snyggt som flashiga bloggare gör så ni får helt enkelt klicka HÄR!
- Idag har det kommit en massa snö. Jag tycker inte riktigt om det. Med sommardäck på bilen blir det lite olustigt. Usch.
- Jag börjar bli lite skeptisk till delar av den kurs vi läser nu. Det lät bra till en början, men två veckor in i kursen vet jag fortfarande inte vad den heter eller vad det är tänkt att vi ska lära oss.
- Glömde min snusdosa i föreläsningssalen idag. Detta upptäcktes efter ca tre timmar när nikotinbegäret slagit till med full kraft. På väg till affären mötte jag vår "trapphusstädare". Jag kan säga att han valde fel tillfälle att fråga mig vem som äger pappkassen med tidningar utanför min grannes dörr. Dumma frågor får dumma svar, särskilt när man lätt desperat påbörjat en vandring till affären efter nikotin...
Fars dag
11/11. Det fanns en tid när jag hade allvarliga tvångstankar kring denna typ av siffror. Morgnar och kvällar ägnades åt att stirra på digitalklockans display och leta upp konstiga samband mellan de siffror som visades. Ni vet, klockan 21.14 utmynnar i ett räkneexempel: 2+1=3, 4-1=3. Klockrent samband. Dygnet hade i alla fall två höjdpunkter. Klockan 11.11 på förmiddagen eller klockan 22.22 på kvällen. Maxat flyt om man hade möjlighet att ligga i sängen och bevittna det.
Nåväl, Fars dag var det, jag menar, är det. Min söta pappa har i år lyckats med konststycket att även fylla år på denna dag. 57. Även om min mormor var gullig nog att sjunga "Vi gratulerar på din 50-årsdag". Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, himmel så mycket lotter man får på Fars dag! Min storasyster hade köpt 18(!) stycken. Pappa gjorde en snabb kalkyl i huvudet och kom fram till att dem skulle inbringa 1,6 miljoner. Han räknade kallt med maximal utdelning på varje lott. Innan detta hade dessutom min mor öst sex trisslotter över honom, och mormor och morfar kom med ytterligare fyra.
Själv drog jag till med Peter LeMarcs nya skiva, men vad är det jämfört miljonutdelning x 28...
Face off
Trevor Archer
Det är namnet på morgondagens gästföreläsare. Han är professor vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Enligt kursansvarige en trevlig och kunnig man. Sanningshalten i det får vi möjlighet att rota i imorgon, men det är något annat...hans namn. Jag får inte ihop det. Trevor Archer; jag tänker Liftarens guide till Galaxen eller möjligen Face Off. Vad pajsarna i dessa filmer heter minns jag inte, vilket gör det hela ännu konstigare. Jag har för mig att han i Liftarens guide till Galaxen heter Arthur - men det är ju inte direkt förfärande likt Trevor Archer?
Äh, en god natts sömn kanske bringar klarhet i det hela...
Nattis!
Moderat moral
Lagar och regler ska gälla för låginkomsttagare, sjukskrivna, arbetslösa och annat löst folk. Man skyr inga medel för att sätta åt arbetarklassens "fusk".
I dem egna leden däremot, hos dem som har, men som tydligen behöver mer, där råder anarki. Där sätter man sig över demokratiskt fattade beslut utan att blinka, samtidigt som man står och ondgör sig över att ensamstående fembarnsmamman Petra tar ut en orättmätig VAB-dag för att kunna servera sina barn frukost.
Ett hyckleri som saknar motstycke och kittlar kräkreflexen. En timmes undervisning i etik och moral på regeringskansliet hjälper nog föga. Låt överheten göra praktik som socialbidragstagare ett år istället så kanske dem kan vidga sina vyer en aning och börja förstå de villkor landets mindre bemedlade kan tvingas leva under.
Medlemsras ger klirr i kassan
Jag tillhör själv skaran som fick låta medlemskapet i a-kassan stryka på foten när avgiften höjdes. De villkorsförändringar som gjordes innebar att jag som student förlorade möjligheten att under överskådlig framtid använda mig av de dagar jag tjänat ihop till. Då var det inte värt att lägga flera hundra kronor i månaden av en redan ansträngd ekonomi på detta. Jag är dock fortfarande med i facket som har en låg medlemsavgift som inrymmer många förmåner.
Jag är starkt kritisk till denna reform. Facket försvagas då många av de som går ur a-kassan även går ur sitt fackförbund. Facket har måhända en inte lika framträdande roll nu som tidigare, men den fyller en viktig funktion i den svenska arbetsmarknadspolitiken. När facket försvagas vet vi också vilka det är som drabbas hårdast och vilka som gynnas. De "simpla arbetarna" får försämrade och otrygga villkor medan de med hög inkomst och säkra anställningar klarar sig lika bra som tidigare. Det blir en klassfråga helt enkelt.
Vad jag tycker om att regeringen dessutom sitter och håvar in miljarder på på denna försämring som slår mot dem svagare grupperna i samhället behöver jag kanske inte uttrycka, men jag gör det ändå: Jag blir skitförbannad och längtar till den dagen vi får möjlighet att förpassa Reinfeldts och Borgs fula nunor in i skuggorna.
Fredag hela veckan
Fastnar varje fredag framför Hey Baberiba-gängets nya satsning Fredag hela veckan. Allt är inte roligt, en del är till och med tråkigt, men ibland är det så lysande och hysteriskt underhållande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vid ett tillfälle igår fick dem mig att ligga dubbelvikt av skratt, och sedermera söka upp klippet på nätet för att få skratta lite till. Nu var tanken att ni skulle få göra detsamma! Johan Glans & Co sjunger en sång till kärnfamiljens försvar. Kolla in detta
Isprinsessan
President Bush...
För det första anser jag det vara ett märkligt demokratiskt system att en person, må vara landets president, har möjlighet att stoppa ett demokratiskt beslut på detta sätt. I mina ögon liknar det mer diktatur, med Bush som envåldshärskare.
För det andra blir jag som alltid upprörd över det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Med min egen politiska uppfattning i ryggen (och på benet...) kan jag inte förstå att en av världens rikaste och mäktigaste välfärdsstater inte sörjer för värnlösa barns hälsa. Än mindre kan jag förstå att ett försök att åtgärda detta tillkortakommande ska få stoppas av en man som gladeligen spenderar mer pengar än vi kan relatera till på vapen, krig och elände.
Trots att jag själv är nikotinist (dock inte rökare :-)) kan jag inte se att vuxna människors felutveckling i den orala fasen ska komma före barns rätt till ett liv i hälsa.
Spännande tider!
Den stora stötestenen i den här affären har varit huruvida Schenström har haft ansvaret för jouren för Sveriges krisberedskap. Denna uppgift har inte Herr Reinfeldt velat offentliggöra förrän i eftermiddag under riksdagens frågestund. Svaret på frågan var, vilket Reinfeldts fjösiga sekretesshänvisningar redan bekräftat, att Schenström hade jouransvaret. Ett par av de riktlinjer som finns för personen med detta ansvar är att man inte får befinna sig på mer än två timmars avstånd från Stockholm och att man måste vara kapabel att köra bil. I Stockholm har hon ju uppenbarligen varit, men kapabel att köra bil? Njaäe, det kunde nog sägas redan tidigt att det var hon inte vid tillfället i fråga, åtminstone inte i lagens mening.
Vad som hade kunnat stanna vid att vara en statssekretares usla omdöme lyckades Reinfeldt genom sitt agerande förvandla till en förtroendekris för honom själv i rollen som landets ledare. Enligt statsministern är goda ledaregenskaper att "stå vid sidan av" och lita blint på de uppgifter som ens medarbetare delger en. På den punkten är jag inte beredd att hålla med honom och framförallt inte i den rollen som just Fredrik Reinfeldt har. Han är vald av folket och det innebär att han ska sörja för sina väljares, och övrigas, intressen. I det måste det ingå att ibland ifrågasätta till och med sin högra hand, i detta fall Ulrika Schenström.
Att se Reinfeldt stå med tårar i sina hundvalpsögon gör mig bara förbannad. Att höra honom beskriva den flytande (flytande är uppenbarligen ordet) gräns som finns för vad som är acceptabelt alkoholintag när man har jouransvar för landets krishantering gör mig ursinnig.
Det faktum att han är rädd för svävande mikrofoner och tevekameror som gör att han känner sig förföljd roar mig dock.
