SusieQ

I morse hade jag ställt klockan på 05.45 för att hinna med allt innan tösen och jag skulle iväg till dagis respektive skola. När klockan ringde så tyckte jag att livet sög.

Cirka 40 minuter senare vaknar Alida. Hon tultar omkring i lägenheten i sina för små pyjamasbyxor med en sömnig Nalle Puh på och ser sådär underbart nyvaken ut. Jag bara tittar på henne med tårfyllda ögon och skattar mig lycklig över att just hon kom till just mig.
Ytterligare 40 minuter senare befinner jag mig på en cykel i en uppförsbacke i Norrliden. Det regnar, jag har motvind, jag har 15 kg barn på pakethållaren och 10 kg lagbok i cykelkorgen och cyklar på en cykel som känns som fastklistrad i marken. Tro mig, hade jag haft datorn tillgänglig just i det ögonblicket hade jag bloggat om att livet är för jäkligt.

Till slut är jag framme och går in i skolan. Den ena fina människan efter den andra dyker upp i min närhet och jag känner en stor tillfredställelse över min tillvaro.

Så här ser mina dagar ut allt som oftast. Jag delger inte alltid mina medmänniskor alla de växlingar i humöret som jag genomgår under en dag. Men det är jag det. Andra människor fungerar på annat sätt. Unga människor som kanske ännu inte hunnit förlika sig med att livet innehåller både med- och motgångar, och därmed kan ta dem med någon slags ro, kan ha ett enormt behov av att uttrycka sin frustration över att livet på gränsen till vuxendom innehåller en massa saker som dem inte varit beredda på. Ibland har du inte en kompis tillgänglig att prata av dig med. Du vill inte alltid prata med mamma och pappa. Communitys på webben kan då fungera som den ventil som du just då behöver för att få utlopp för dina känslor.

Visst vill vi alla vara lyckliga. Vi vill ha hälsan och må bra. Livet är dock funtat på det sättet att vårt välmående går i vågor. En del dagar är bättre än andra. Ett visst år är mer kaotiskt än ett annat. Det ligger ingen som helst fara i att erkänna för sig själv och för andra att man just nu inte tycker att tillvaron erbjuder allt det man önskar sig. Faran ligger nog snarare i det motsatta. Vad får man bära och trycka ner inom sig om man ständigt ska hävda glädje över den underbara gåvan livet? Om man aldrig får tala om de svårigheter som finns i nuet och i framtiden?

Och vem kan inbilla sig att alla människor på vår jord lever i en tillvaro som får livet att framstå som en gåva...?

70/20. Det var min fasa som fotbollspelare. Försäsongsträningens intervallövningar var inte att leka med. Springa ca 80% av sin kapacitet i 70 sekunder, sedan gå i tjugo och sedan iväg i 80procentig fart igen. Det värsta var att man aldrig fick veta på förhand hur länge man skulle hålla på. Det var en plåga, men attans så vältränad jag var. Så är icke fallet i dagsläget. En cykeltur på 300 meter till Konsum innebär ungefär samma fysiska och psykiska påfrestning som intervallträningen i min glada ungdom. Trots detta gav jag mig på intervallköret idag. Använde mig av kortare intervall dock, 30/20. Plugga 30 minuter - pula 20 minuter. Det gav resultat. Jag tog mig igenom det tradiga häftet om arbetsrätt och jag fick upp en tavellist och lite fotografier på väggarna.
Nu ska jag snart krypa ner i sängen. Återhämtningen är viktig.

Jag lever ett hektiskt liv för tillfället. I lördags gick flyttlasset, så nu är jag på plats i nya lägenheten. Min snälla pappa har agerat förste skruvdragare hela helgen och hjälpt mig att montera alla nya möbler. Lägligt nog blev Alida sjuk i helgen, men en Bamsefilm löser det mesta.
Jag har också hunnit med att fylla år. Hela 25 år gammal har jag blivit. Förfallet har börjat...
Nya kursen började igår. Den kommer att bli rolig men krävande. Det är bra, jag behöver få en fot i arslet så att jag börjar lära mig nåt igen. Det visade sig dock igår att även den förra tentan gick bra. Så nu är ännu en termin på socionomprogrammet avslutad.
Ikväll och imorgon kväll är det utbildning inför det extrajobb på högskolan som jag lyckats skaffa mig. Inte så lägligt med tanke på hur mycket jag har att göra. Ikväll bjuds det dock på mat och bowling på Harrys så jag ska för sjutton gubbar låta bli att klaga.
Imorgon har vi första föreläsningen i juridik, men den missar jag för jag ska ambassadörsjobba lite (vilket inte är flottare än att jag ska packa utskick till nya och gamla studenter). Detta innebär ju dock att jag måste läsa snabbt som attan i kurslitteraturen så att jag fixar att göra seminarieuppgiften till på fredag.
Sen så är det ju inflyttningsfest på lördag! Jag är dock glad att det är just inflyttningsfest. Det innebär i min lilla värld att det får se ut ungefär hur som helst här hemma när gästerna anländer. Tackom o lovom.
Nu då? Jo, juridik och borrmaskin var det ja...

I måndags eftermiddag när jag kom hem till lägenheten drogs rullgardinen ner. Det var nattsvart. Nu anser jag det dock vara min plikt att upplysa er om att solen har tagit sig fram igen. Idag skrevs det nämligen ett köpekontrakt. Lägenhetsaset är sålt! Är mycket nöjd med det avtal som kom till stånd. Detta innebär också att jag kommer iväg till den nya lyan på lördag, som det var planerat (och det är en sabla tur för annars vet jag inte hur det hade gått med inflyttningsfesten, vilken ju såklart är av högsta prioritet...).

Kontraktet firades med en smarrig kycklingbaguette på Burger King och sedan shopping, på IKEA såklart!

"Your eyes are emeralds,
we drive a pass
always thinking about how this could be our last
We're both breathing
I hear your breath
You can only ever die in two arms
I like yours the best

I've got one hand reaching for a heaven
and the other one is dragging in the dirt
I've got two souls,
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt

Any day now, will be at ease
Any day now, we'll rise above our knees
Barely hurting, hardly tears
but I'll keep it right here
with all my other years"

HÄR

Vilka framsteg dem gör på det humanitära området. Grattis till de cirka 8000 kineser som nästa år får en giftinjektion istället för ett nackskott...
Idioter.

Aktuellt rapporterar ikväll om hur arbetsgivare begär utdrag ur straffregistret vid nyanställningar. Inom vissa yrkeskategorier har man rätt att göra detta, exempelvis skola och barnomsorg. Då fungerar reglementet dock på det viset att just arbetsgivaren på egen hand kan få tag i registret. Inom de allra flesta andra arbetsområden har man inte rätt att göra detta men man kringgår regeln genom att kräva att den eventuelle arbetstagaren själv begär ut sitt register vilket sedan ska lämnas till arbetsgivaren i ett obrutet kuvert. Skandalöst!

I Sverige har vi en noggrannt reglerad lagstiftning och relativt få ramlagar som medger utrymme för subjektiva bedömningar. Varje brott har ett bestämt straffvärde. När du som misstänkt infinner dig vid en rättegång vet du vilket det längsta straffet du kan tilldömas är. Enligt mitt förmenande är det en viktig del av det någorlunda humana rättsystem som tillämpas i det här landet. Det Aktuellt i afton rapporterar visar dock på att samhället i övrigt väljer att på eget bevåg förlänga dömda brottslingars strafftid. Vad kallas det? Civil olydnad? Anarki? Jag är gruvligt irriterad just nu. Hur ska vi någonsin få människor med trasslig bakgrund tillbaka in i samhället om vi förvägrar dem rätten att efter sonat brott få ett arbete, som ju är en förutsättning för så mycket annat här i livet. Det är för det första inte ekonomiskt hållbart för samhället att bete sig på detta vis. För det andra är det en stor förolämpning mot de personer som vill skapa sig en ny, bättre tillvaro och en plats i samhället på samma villkor som alla andra. Usch!

Denna första dag på året ägnas i sedvanlig ordning åt att diskutera nyårsraketernas vara eller icke vara. Det har som vanligt varit flera olyckor och ett stort antal tillbud runt om i landet på grund av dessa. Kan man förvänta sig nåt annat? Snarare borde man kunna förvänta sig mer. De allra flesta som skjuter raketer är enligt min egen statistiska och noga kalkylerade beräkning antingen barn/ungdomar eller alkoholpåverkade. En hel del är kanske både och. Ingen av dessa grupper bör hantera krutfyllda, flygande pinnar. Men dem gör det ändå. Och dem har gjort det i alla tider (nåja...men det ligger en lång tradition bakom).

Så vad gör man? Förbud är sällan ett bra alternativ. Det senaste försöket att minska allt pang-pang genom att förbjuda smällare har handlarna och marknaden redan lyckats kringgå genom att baka in smällarna i sådant som rent tekniskt kallas för raketer.  Åldersgräns? Ja, det finns ju redan. Man måste vara arton år för att få köpa raketer. Tyvärr verkar inte denna åldersgräns fylla den tänkta funktionen. Åtminstone inte så bra som man kunde önska. Vem det är som brister i den frågan vet jag inte. Håller handlarna på åldersgränsen? Köper kompisar som har åldern inne ut raketer? Eller är det föräldrarna? Ofta är det nog den sistnämnda kategorin. Dem gör det i tron att dem kan kontrollera barnens smällande. En hel del föräldrar är säkerligen också närvarande vid varje avskjutning men ofta så tror jag att denna kontroll naggas i kanten och efterhand åläggs ungdomarna att efter devisen "frihet under ansvar" själva hantera fyrverkerierna.

Den här frågan skulle kunna få en enkel lösning. Förbjud försäljning av nyårsraketer till privatpersoner och låt firandet ske på offentlig plats där säkerhetsföreskrifterna följs och avfyrningen utförs av behörig person. Då minskar vi de risker som fyrverkerier innebär men vi tillåts ändå att avnjuta ett himmelskt skådespel.
Tyvärr skulle vi genom detta riskera att storebrorsmentaliteten tar ett hästkliv över hemmets tröskel. Människans integritet och frihet att fatta egna beslut måste vi värna i varje situation. En klok person sa en gång: "Det är inte alltid beslutet i sig som är det farliga, utan riktningen på det". Det passar bra in här. Om vi förbjuder alla nyårsraketer, vad tänker vi förbjuda nästa gång? Bilkörning? Det innefattar ju också stora risker och skördar människoliv varje år...

Nej, vi får väl helt enkelt fortsätta att mana till försiktighet, kanske skärpa regleringen kring försäljning och avfyrning en aning och sedan hålla tummarna och hoppas på det bästa.