Livet suger
I morse hade jag ställt klockan på 05.45 för att hinna med allt innan tösen och jag skulle iväg till dagis respektive skola. När klockan ringde så tyckte jag att livet sög.
Cirka 40 minuter senare vaknar Alida. Hon tultar omkring i lägenheten i sina för små pyjamasbyxor med en sömnig Nalle Puh på och ser sådär underbart nyvaken ut. Jag bara tittar på henne med tårfyllda ögon och skattar mig lycklig över att just hon kom till just mig.
Ytterligare 40 minuter senare befinner jag mig på en cykel i en uppförsbacke i Norrliden. Det regnar, jag har motvind, jag har 15 kg barn på pakethållaren och 10 kg lagbok i cykelkorgen och cyklar på en cykel som känns som fastklistrad i marken. Tro mig, hade jag haft datorn tillgänglig just i det ögonblicket hade jag bloggat om att livet är för jäkligt.
Till slut är jag framme och går in i skolan. Den ena fina människan efter den andra dyker upp i min närhet och jag känner en stor tillfredställelse över min tillvaro.
Så här ser mina dagar ut allt som oftast. Jag delger inte alltid mina medmänniskor alla de växlingar i humöret som jag genomgår under en dag. Men det är jag det. Andra människor fungerar på annat sätt. Unga människor som kanske ännu inte hunnit förlika sig med att livet innehåller både med- och motgångar, och därmed kan ta dem med någon slags ro, kan ha ett enormt behov av att uttrycka sin frustration över att livet på gränsen till vuxendom innehåller en massa saker som dem inte varit beredda på. Ibland har du inte en kompis tillgänglig att prata av dig med. Du vill inte alltid prata med mamma och pappa. Communitys på webben kan då fungera som den ventil som du just då behöver för att få utlopp för dina känslor.
Visst vill vi alla vara lyckliga. Vi vill ha hälsan och må bra. Livet är dock funtat på det sättet att vårt välmående går i vågor. En del dagar är bättre än andra. Ett visst år är mer kaotiskt än ett annat. Det ligger ingen som helst fara i att erkänna för sig själv och för andra att man just nu inte tycker att tillvaron erbjuder allt det man önskar sig. Faran ligger nog snarare i det motsatta. Vad får man bära och trycka ner inom sig om man ständigt ska hävda glädje över den underbara gåvan livet? Om man aldrig får tala om de svårigheter som finns i nuet och i framtiden?
Och vem kan inbilla sig att alla människor på vår jord lever i en tillvaro som får livet att framstå som en gåva...?
