SusieQ

Jag har varit riktigt rejält sjuk den senaste tiden. Inte i huvudet, i magen. Jag är inte riktigt kurant ännu. För tillfället ligger jag i sängen och känner efter. Om det känns för mycket måste jag ringa doktorn igen. Aj aj.

I övrigt så har min sambo upplyst mig om att borgarna idag kommer med förslag som rör a-kassan. Läge för venpopp således, men det hävdas att det är ganska bra förslag. Jag har hört dem och håller än så länge med. Men skam den som ger sig. Jag ska nog hitta baktanken med det hela.

I helgen har älskling och jag varit på herrgård. Vi har hunnit spela 72 golfhål på tre dagar. Vi har druckit alkohol tillsammans med underbar syster och dennes pojkvän och därmed kommit på tok för sent ner i uppblåsbar dubbelsäng. Vi har också legat och gnällt över festglada göteborgare som avvisade alla klagomål med "Du är la för gammal för det här stället." Det har varit en sagolik helg.

Nu är vi dock hemma igen och det är inte dumt det heller. Det knappas på tangentbord, sportnytt är på, kaffet drucket, lilla dottern ligger i sitt rum med streck och snarkar och svettas. Jag tycker om att livet är underbart var jag än befinner mig. Känns trivsamt på något vis :-)

Har under den lediga delen av sommaren arbetat med ett käckt extraknäck. Snart är jag klar.
I våras kom det nämligen ut en harmlös förfrågan från en lärare på skolan om man var intresserad av att delta i utvecklandet av ett preventionsprogram mot rattfylleri. Hurtig som man är kravlade man sig iväg till det där mötet, som i ett senare skede visade sig bli en riktig guldkalv.
Det som vi i inledningsskedet har fått till uppgift att göra är att översätta manualer till ett amerikanskt preventionsprogram mot rattfylleri som heter Protecting you/Protecting me. Programmet är skapat av amerikanska MADD (Mothers Against Drunk Driving). Projektet är finansierat av socialstyrelsen och dem är skapligt generösa måste jag säga.
Men jobb är jobb, stimulerande och intressant i vissa skeden och i andra skeden, för att tala klarspråk, suger det. För närvarande är det extremt drygt att sitta med eländet, men nu har jag bara ett kapitel kvar. 15 ynkliga pynkliga sidor av löjligt amerikanskt språkbruk. Sen kan jag håva in stålarna.

Så, detta var lite information om vad jag roar mig med när jag har sambofri kväll. Inte hänger jag mig åt en massa after work med trevliga vänner och god dryck. Nej, nej, arbete är livets dygd. Nu ska jag natta mig själv med lite kurslitteratur.

Ciao

Det gick tydligen bra med lufsan. Min fina sambo (även kallad sjukling från norra Öland för inte så många timmar sedan) återfick genom min enorma kokkonst den aptit som sprang ifrån honom någon gång runt klockan 10.53 idag. Om det hade förhållit sig på det viset att lufsa haft den minsta tillstymmelse till att kunna se aptitlig ut, så hade jag tagit en bild på mästerverket och lagt ut här. Men det är ju tyvärr inte så. Lufsa ser, om möjligt, värre ut än kroppkakor. Eller, det ser ut ungefär som kroppkakor som man har tryckt sönder och rört ihop till en mer sammanhängande klissig smet. Eller, ja, ni förstår, det ser inte så kul ut.
Men hur som haver, det var gott och vi blev mätta alla tre. Nu är det Reinfeldt på teven men eftersom vårt hem är så oerhört hightech (och för att jag ska kunna jobba lite med min manualöversättning, vilket ju som synes går utmärkt) så kommer vi att spela in programmet och se det lite senare. Det är troligt att jag blir lite lätt irriterad då. Det ska bli kul.

Nu ska ett stycke dotter hämtas från dagis. Sedan ska hon få hjälpa mig att göra lufsa till den stackars sjuklingen från norra Öland som ligger nedbäddad i sovrummet. Lufsa lagas bara av äkta öländska husmödrar. Jag kan alltså behöva ett stort, fett lycka till.

CU

Efter ett tufft år så har då äntligen fåglarna börjat kvittra utanför mitt fönster igen. De har kanske kvittrat hela tiden men jag har haft lite svårt att höra dem. Men, nu är september här och öronpluggarna har jag dragit ur.
Sitter vid mitt fina köksbord i min underbara, nya lägenhet på Red street (ett stenkast från Northpain) med min fantastiska sambo klinkandes på ett tangentbord i rummet intill. Det vackra barnet ligger och sover i sin nya säng, i sitt nya rum (med streck) med en liten mjukishund under ena armen. Det är så sockersött och harmoniskt att man får nypa sig i armen. Men om jag gör det så känns det, för det är ingen dröm. Jag är lycklig.

Med en lycklig Suss följer det en del. Min blogg ska få nytt liv till exempel. Efter att ha läst Aftonbladet i helgen verkar det som att jag har återfått energi att reagera på världens oegentligheter. Då behöver jag min blogg. Men lyckan innebär också att jag har lite lättare att ta notis om ljuspunkterna i tillvaron - dessa kommer också att ventileras här. 

Och jaja, jag har återkommit till cyberspace förut för att lika snabbt försvinna igen. Men så blir det inte denna gång. Have faith in me.