Äh...
Platt fall för kvällens debatt. Det blev inte mycket mer än en tävling i floskler. Det man kan konstatera är att kunskapen om hur man bör göra är stor, men resurserna finns inte. Precis som med allt annat.
Kvällen har dock gett mig ett nytt ansikte som kan representera mitt förakt för alliansen: Johan Pehrsson från Folkpartiet. Liknande sätta dit-mentalitet har sällan skådats. Rättssäkerhet och respekt för människors integritet är helt okända begrepp för den mannen. Men det var väl inte oväntat. Folkpartiet i allmänhet har ju en förkärlek för att ge sig på småungar med piska och totalitär styrning.
Så, nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon ska jag skriva tenta och efter det ska jag gå till min arbetsplats inom kriminalvården och försöka förbättra återfallsstatistiken.
Natti natti
Debatt i afton!
Mycket intressant ämne i Debatt ikväll. Kriminalvården har kommit ut med en rapport som innehåller en herrans massa statistik om dömdas återfall i brott. Rapporten ligger i min dator och jag har skummat igenom den. Innehållet är på många sätt intressant bland annat då den tydligt visar att högsta andelen återfall förekommer hos de som har blivit dömda till frihetsberövande påföljder.
Men jag hissar också en varningens flagga för att dra allt för förhastade tolkningar av de siffror som presenteras. Rapporten har bara tagit hänsyn till så kallade "hårda fakta", alltså domar, belastningsregister och återfall. Detta säger oss nånting, men långt ifrån allt. Hänsyn har inte tagits till faktorer som social situation, missbruk, eventuell behandling under verkställigheten etc. För att kunna komma underfund med hur man ska minska återfallen i brott måste det investeras i mer djupgående forskning som tar hänsyn även till dessa variabler.
Hur som haver så ska det bli mycket intressant att höra kvällens diskussion. Jag tippar på att jag återkommer senare i afton med ett nytt inlägg. Förmodligen är jag lite upprörd då...
Men jag hissar också en varningens flagga för att dra allt för förhastade tolkningar av de siffror som presenteras. Rapporten har bara tagit hänsyn till så kallade "hårda fakta", alltså domar, belastningsregister och återfall. Detta säger oss nånting, men långt ifrån allt. Hänsyn har inte tagits till faktorer som social situation, missbruk, eventuell behandling under verkställigheten etc. För att kunna komma underfund med hur man ska minska återfallen i brott måste det investeras i mer djupgående forskning som tar hänsyn även till dessa variabler.
Hur som haver så ska det bli mycket intressant att höra kvällens diskussion. Jag tippar på att jag återkommer senare i afton med ett nytt inlägg. Förmodligen är jag lite upprörd då...
Gå på känsla
I vårt residens på Red Alert Street har vi ett gemensamt motto: Gå på känsla!
Vad ska vi äta ikväll? Vi går på känslan.
Ska vi spela golf imorgon? Vi går på känslan.
Ska vi plugga inför tentan på fredag? Äh, vi går på känslan.
Ja, så där låter det mest hela dagarna. Helt oförmögna äro vi att fatta beslut grundade på något annat än en befintlig känsla.
Idag när jag satt och slet mitt hår på Frivården kring en bedömning om huruvida en klient var i behov av övervakning eller inte valde jag att gå in till chefen för en rådgivning.
Jag: Bla bla bla å ena sidan. Bla bla bla å andra sidan...
Chefen: Bla bla bla å ena sidan. Bla bla bla å andra sidan. Referenser...mummel mummel. Fast ändå, bla bla bla...
Jag: ?
Chefen: Du får gå på känsla!
Och jag gick på känslan. Det blev ingen övervakning enligt Frivårdens bedömning.
Men sen när jag kom hem började jag tänka efter... Känslan? Hur vetenskaplig är den? Tänk att min magkänsla avgör (nåja, tingsrätten ska göra ett ställningstagande också) huruvida en person ska komma in till Frivården varannan vecka under ett års tid eller inte. Det känns aningens godtyckligt. Men å andra sidan så utbildas vi för att kunna göra just sådana här ställningstaganden. Det är inte alltid självklart vilket beslut som ska fattas, eller, det kanske aldrig är självklart vilket beslut som ska fattas.
Den här personen kanske är tillbaka på Frivården om tre månader. Om det kan jag ingenting veta. Är han det kan vi åtminstone konstatera att min beslutsvånda eventuellt borde ha resulterat i ett annat ställningstagande. Men hur som haver, idag valde jag att tro på den människa som jag hade framför mig. Jag tror att det kommer att gå bra för honom. Gör det inte det, får vi snart veta det och om det läget uppstår får vi göra på ett annat sätt då.
Vad ska vi äta ikväll? Vi går på känslan.
Ska vi spela golf imorgon? Vi går på känslan.
Ska vi plugga inför tentan på fredag? Äh, vi går på känslan.
Ja, så där låter det mest hela dagarna. Helt oförmögna äro vi att fatta beslut grundade på något annat än en befintlig känsla.
Idag när jag satt och slet mitt hår på Frivården kring en bedömning om huruvida en klient var i behov av övervakning eller inte valde jag att gå in till chefen för en rådgivning.
Jag: Bla bla bla å ena sidan. Bla bla bla å andra sidan...
Chefen: Bla bla bla å ena sidan. Bla bla bla å andra sidan. Referenser...mummel mummel. Fast ändå, bla bla bla...
Jag: ?
Chefen: Du får gå på känsla!
Och jag gick på känslan. Det blev ingen övervakning enligt Frivårdens bedömning.
Men sen när jag kom hem började jag tänka efter... Känslan? Hur vetenskaplig är den? Tänk att min magkänsla avgör (nåja, tingsrätten ska göra ett ställningstagande också) huruvida en person ska komma in till Frivården varannan vecka under ett års tid eller inte. Det känns aningens godtyckligt. Men å andra sidan så utbildas vi för att kunna göra just sådana här ställningstaganden. Det är inte alltid självklart vilket beslut som ska fattas, eller, det kanske aldrig är självklart vilket beslut som ska fattas.
Den här personen kanske är tillbaka på Frivården om tre månader. Om det kan jag ingenting veta. Är han det kan vi åtminstone konstatera att min beslutsvånda eventuellt borde ha resulterat i ett annat ställningstagande. Men hur som haver, idag valde jag att tro på den människa som jag hade framför mig. Jag tror att det kommer att gå bra för honom. Gör det inte det, får vi snart veta det och om det läget uppstår får vi göra på ett annat sätt då.
Köste va de köste vill!
En äldre man gör ett misstag när han ansöker om bostadsbidrag hos Försäkringskassan.
När misstaget uppdagas har han felaktigt mottagit 10 000 kr (utslaget över en tvåårsperiod) i bidrag från FK.
Utbetalningarna upphörde i februari 2007.
Pengarna var återbetalda i april 2007.
I november 2007 kallades mannen till polisförhör. Han åtalas för bedrägeri.
I oktober 2008 hålls det tingsrättsförhandling.
För 10 000 kr i felaktig utbetalning, en summa som av den enskilde individen har återbetalats till staten, väljer Försäkringskassan att dra igång en process. En process som uppgår till belopp som vida överstiger den summa det från början handlade om (en summa som, jag poängterar, REDAN BETALATS TILLBAKA). Nu ska staten bekosta polisutredning, tingsrättsförhandling, lön till domare, åklagare, försvarare, kostnader för personutredning, all administration som alla dessa delar kräver. Ovanpå detta lägger vi den enskilde individens lidande över en oerhört utdragen process kring en händelse som personen ifråga trodde sig ha rett ut i och med återbetalningen som gjordes för 1 ½ år sedan.
Är det så här vi prioriterar inom ett redan pressat rättsystem? Jag häpnar.
När misstaget uppdagas har han felaktigt mottagit 10 000 kr (utslaget över en tvåårsperiod) i bidrag från FK.
Utbetalningarna upphörde i februari 2007.
Pengarna var återbetalda i april 2007.
I november 2007 kallades mannen till polisförhör. Han åtalas för bedrägeri.
I oktober 2008 hålls det tingsrättsförhandling.
För 10 000 kr i felaktig utbetalning, en summa som av den enskilde individen har återbetalats till staten, väljer Försäkringskassan att dra igång en process. En process som uppgår till belopp som vida överstiger den summa det från början handlade om (en summa som, jag poängterar, REDAN BETALATS TILLBAKA). Nu ska staten bekosta polisutredning, tingsrättsförhandling, lön till domare, åklagare, försvarare, kostnader för personutredning, all administration som alla dessa delar kräver. Ovanpå detta lägger vi den enskilde individens lidande över en oerhört utdragen process kring en händelse som personen ifråga trodde sig ha rett ut i och med återbetalningen som gjordes för 1 ½ år sedan.
Är det så här vi prioriterar inom ett redan pressat rättsystem? Jag häpnar.
