SusieQ

I vårt residens på Red Alert Street har vi ett gemensamt motto: Gå på känsla!

Vad ska vi äta ikväll? Vi går på känslan.
Ska vi spela golf imorgon? Vi går på känslan.
Ska vi plugga inför tentan på fredag? Äh, vi går på känslan.

Ja, så där låter det mest hela dagarna. Helt oförmögna äro vi att fatta beslut grundade på något annat än en befintlig känsla.

Idag när jag satt och slet mitt hår på Frivården kring en bedömning om huruvida en klient var i behov av övervakning eller inte valde jag att gå in till chefen för en rådgivning.
Jag: Bla bla bla å ena sidan. Bla bla bla å andra sidan...
Chefen: Bla bla bla å ena sidan. Bla bla bla å andra sidan. Referenser...mummel mummel. Fast ändå, bla bla bla...
Jag: ?
Chefen: Du får gå på känsla!

Och jag gick på känslan. Det blev ingen övervakning enligt Frivårdens bedömning.
Men sen när jag kom hem började jag tänka efter... Känslan? Hur vetenskaplig är den? Tänk att min magkänsla avgör (nåja, tingsrätten ska göra ett ställningstagande också) huruvida en person ska komma in till Frivården varannan vecka under ett års tid eller inte. Det känns aningens godtyckligt. Men å andra sidan så utbildas vi för att kunna göra just sådana här ställningstaganden. Det är inte alltid självklart vilket beslut som ska fattas, eller, det kanske aldrig är självklart vilket beslut som ska fattas.
Den här personen kanske är tillbaka på Frivården om tre månader. Om det kan jag ingenting veta. Är han det kan vi åtminstone konstatera att min beslutsvånda eventuellt borde ha resulterat i ett annat ställningstagande. Men hur som haver, idag valde jag att tro på den människa som jag hade framför mig. Jag tror att det kommer att gå bra för honom. Gör det inte det, får vi snart veta det och om det läget uppstår får vi göra på ett annat sätt då.