Bridget Jones dagbok
I brist på annan mer underhållande litteratur så började jag för att par kvällar sedan läsa Bridget Jones dagbok. Har sett filmerna och tyckte att dem var underhållande. Boken - not so much. För det först så tycker jag att översättningen är något knagglig, men det är inte det som detta inläg ska handla om. Det som stör mig är inslagen av vad jag uppfattar som anorexipropaganda.
Precis som man kan förutsätta med tanke på titeln så är boken skriven i dagboksform. Varje ny dag inleds med en liten sammanfattning av 1. hennes vikt 2. hur mycket alkohol hon druckit 3. hur många cigaretter hon har rökt 4. hur många kalorier hon har ätit (det finns nummer fem också, men den punkten handlar om skraplotter så den skiter jag i). Egentligen är väl den lilla listan lite underhållande, men jag stör mig så ofantligt mycket på bantningshetsen som genomsyrar boken. Bridgets vikt har så här långt pendlat mellan 58 och 61 kg. Såvida Bridget inte är nån slags pygmé och därmed ca 1.20 lång så finns det inget i den vikten som tyder på något behov av att banta. Trots det är vikten (och karlar såklart) allt hon tänker på. Inte så konstigt med tanke på att alla övriga personer i boken ständigt påpekar för henne att hon är "rund" eller att det "finns lite att ta i". Helloooooo! Hur rund kan man vara om man väger 60 kg? Inte fasen så rund att hela ens liv ska behöva kretsa kring att banta ner sig tre kg.
Okej, nu tänker ni: Suss är på det humöret ikväll. Och ja, det är jag faktiskt. Jag tycker inte om den här ofantliga vikthysterin. Det är möjligt att boken bara vill spetsa till det lite och raljera över märkliga, "kvinnliga" beteenden, men jag blir ändå bekymrad. Detta är underhållning som inte manar till vidare reflektion vilket gör att man som författare bör vara extra vaksam på de detaljer man använder sig av.
Tidigare såg jag detta som nån slags gullig, banal girl-power bok, men den är ju precis lika horibel som alla galna veckotidningar som säljs på Pressbyrån med ideliga bantningskurer som förespråkar ett ohälsosamt kvinnoideal. Nej för sjutton, ikväll återgår jag till min nyligen hemkomna Tröstaren av Karin Wahlberg...
Precis som man kan förutsätta med tanke på titeln så är boken skriven i dagboksform. Varje ny dag inleds med en liten sammanfattning av 1. hennes vikt 2. hur mycket alkohol hon druckit 3. hur många cigaretter hon har rökt 4. hur många kalorier hon har ätit (det finns nummer fem också, men den punkten handlar om skraplotter så den skiter jag i). Egentligen är väl den lilla listan lite underhållande, men jag stör mig så ofantligt mycket på bantningshetsen som genomsyrar boken. Bridgets vikt har så här långt pendlat mellan 58 och 61 kg. Såvida Bridget inte är nån slags pygmé och därmed ca 1.20 lång så finns det inget i den vikten som tyder på något behov av att banta. Trots det är vikten (och karlar såklart) allt hon tänker på. Inte så konstigt med tanke på att alla övriga personer i boken ständigt påpekar för henne att hon är "rund" eller att det "finns lite att ta i". Helloooooo! Hur rund kan man vara om man väger 60 kg? Inte fasen så rund att hela ens liv ska behöva kretsa kring att banta ner sig tre kg.
Okej, nu tänker ni: Suss är på det humöret ikväll. Och ja, det är jag faktiskt. Jag tycker inte om den här ofantliga vikthysterin. Det är möjligt att boken bara vill spetsa till det lite och raljera över märkliga, "kvinnliga" beteenden, men jag blir ändå bekymrad. Detta är underhållning som inte manar till vidare reflektion vilket gör att man som författare bör vara extra vaksam på de detaljer man använder sig av.
Tidigare såg jag detta som nån slags gullig, banal girl-power bok, men den är ju precis lika horibel som alla galna veckotidningar som säljs på Pressbyrån med ideliga bantningskurer som förespråkar ett ohälsosamt kvinnoideal. Nej för sjutton, ikväll återgår jag till min nyligen hemkomna Tröstaren av Karin Wahlberg...
Kommentarer
Trackback
