Barnböcker
Förklara för mig varför en hel del barnboksförfattare skriver sina böcker på samma sätt som barn pratar? Jag tycker att det är konstigt. Just nu läser vi en bok om kvällarna som heter Ingrid har plåster. Där finns meningar som "Ingrid har aj", "Ontet inte ont längre", "Också ett på kinden", "Ingrids fingrar friska". Varför skriver man så? Man kan inte HA aj. Det finns inget som heter ontet. Och det heter Ingrids fingrar ÄR friska.
När vi ligger i sängen om kvällarna och läser så är det en mysig stund mellan mor och dotter. Men läsning är också utvecklande för barnen. De övar språkförståelse, lär sig att lyssna och att fantisera. De ser också den text som man läser för dem. Min dotter lägger sig också vinn om att lära sig orden i böckerna utantill. Vore det då inte lämpligt att böckerna skrivs, om än anpassat för barn, på ett korrekt språk?
Det enda skäl som jag har funnit för att dem gör på detta sättet (för det är fler böcker än den om Ingrid och plåstren som skrivs så här) är för att dem vill skapa utrymme för den som utövar högläsning att själv lägga till och dra ifrån i berättelsen och därmed skapa en egenhändig dynamik i sagan. Jag vet inte om det är så, jag vet bara att jag inte vill befästa bebisspråk hos min dotter...
