SusieQ

Har packat ner halva hemmet i femton olika kassar, påsar och väskor. På väg till stranden givetvis. Skyller min brist på organisation på den sunkiga sommaren. Har helt enkelt inte fått in vanan. Släpandes på detta berg ledsagar jag min tvååriga dotter nerför trappor och ut genom dörrar, över en lockande innergård - Nej, vi ska inte göra kakor nu. - Nej vi ska inte cykla nu. - Nej, låt bli grannens blommor. Allt med det glättiga tillägget; Vi ska åka till straaaanden ( vilket hon för övrigt hade ringt och upplyst sin morfar om tidigare, men då stranden tydligen är lite svårt att uttala, fick hon efter tio försök göra sig förstådd genom att säga till morfar - Vi ska åka till simhallen! (hmm...vilken dålig mor jag har varit i sommar, hon har inte ens lärt sig att SÄGA stranden. Å andra sidan kanske hon besitter nån slags logisk förmåga, eftersom hon kom på ett alternativt sätt att få farbrorn i luren att fatta vad hon snackade om))
Nåväl, mina idoga lockrop tar oss till slut fram till bilen. Den första indikationen på att något inte är bra är att det inte går att låsa upp dörrarna. Efter lite trixande kommer jag in i förarsätet. Jag klänger mig över en barnstol och öppnar dörren på andra sidan. Packar beslutsamt in alla mina attiraljer (kassar, påsar, vagn, unge..) i hopp om att kunna tvinga bort känslan av att bilskrället inte kommer att starta. Även om jag lyckades projicera bort KÄNSLAN av annalkande katastrof, så gick det inte att förneka det faktum att Los Fordos var sten död...
Den gav inte ifrån sig ett pip, men ändå sitter man ju ett tag och vrider runt nyckeln och hoppas att man kanske har flax. Men icke...

Alida säger: Bilen är sönder.

Jag: Tack gumman, du har så rätt.

Alida: Köpa ny.

Jag: Mmmmmmmmmm. (i mitt ostilla sinne ser jag min stranddag (Wieee?) gå åt skogen, verkstadsräkningen skjuta i höjden, gör en snabb huvudkalkyl över mina tillgångar (att den är snabb beror på att det inte finns nåt att kalkylera med...) och konstaterar, samtidigt som dem grå molnen seglar in, att detta verkar utveckla sig till en formidabel skitdag)

Under tiden som jag suttit och grunnat, grämt mig och hunnit bli lagom irriterad har min dotter bestämt sig för att korrigera sitt tidigare förslag:

A: Mormor och morfar kan köpa ny bil.

DET mina vänner, tycker jag låter som en utomordentlig plan!


P.S Det blev ingen formidabel skitdag. Vi tog oss till stranden genom Bettans försorg och hann njuta en liten stund innan de första regnstänken kom. Bilen står förvisso där den står, men som sagt, dotera och jag har ju en plan :-)