SusieQ

...att fostra barn. Jag kan väl stämma in förvisso. Funderar rätt så ofta över mitt/vårt föräldraskap, och känner mig den mest av tiden nöjd (Självklart har jag konstant dåligt samvete gentemot min dotter, men det hör liksom till :-))
Det jag funderar över är om det verkligen behöver vara så svårt? Vad är det egentligen vi tror att vi ska misslyckas med?
Många föräldrar fostrar enligt mitt tycke sina barn alltför hårt och med alltför mycket pekpinnar... Vi blir till människor genom samvaron med andra människor, vem av alla gubbar var det som sa det? Durken? Det spelar egentligen ingen roll, vad jag vill få sagt är att jag tror att barn kommer att anpassas till samhället och kulturen utan att vi behöver trycka in dem i dess regler och normer, och därigenom skapa en atmosfär i hemmet fylld av spänningar och disharmoni. Visst låter vi våra barn veta vad vi som föräldrar tycker om och inte tycker om bara genom att interagera med varandra? Varför ska det förstärkas med ett straff? Måste barnen bli ordentligt avskräckta för att inte reta upp oss igen? varför förutsätter vi att barn VILL reta upp sina föräldrar?
Gå tillbaka till din egen barndom. Hur många gånger minns du att du med vilje gjorde någon av dina föräldrar arg, bara för att liksom...? Jag kan inte minnas en enda gång, men jag kanske var ett ovanligt beskedligt barn.... Jag tror dock inte det, utan jag tror att de flesta barn vill samarbeta med sina föräldrar, dem vill ha det trevligt och bra tillsammans med oss, men ibland blir det fel, och oftast blir det fel pga att dem är BARN! (eller att vi vuxna inte har tänkt till ordentligt...) Kan vi inte acceptera detta och ibland använda oss av låt-gåmetoden, ta oss igenom trotsåldern med kärlek och kramar istället för konsekventa order (som är ledorden i uppfostran idag..) När ditt barn av frustration eller iver begår ett misstag, kan vi då inte bara omfamna det och säga "Nu blev det tokigt, vi försöker igen" istället för att hysta in dem på sitt rum, eller än värre ner med dem på skämspallen med indraget lördagsgodis....

Pjuuh, mycket flum, lite klokheter. inser också att jag ännu inte mött min dotter i trotsåldern, och jag har definitivt inte någon erfarenhet av äldre barn, men jag hoppas att med en tro på mitt barn som en samarbetsvillig varelse som har samma/liknande mål med familjelivet som jag så kommer vi att ta oss igenom diverse utvecklingsperioder (som för övrigt är ett mycket bättre ord för att beskriva vad som sker an vad trotsålder är...) ganska bra.

Ni lär få veta hur det går....haha!